PETER ALLEN GREENBAUM – VIKARIERANDE GITARRGUD

Peter Green har lämnat oss, och saknaden är stor. På sätt och viss är det dock en saknad och en sorg med inbyggd fördröjning. För mig som gitarrist betydde han i stort sett allt när jag började spela. Han hade tonen, det känsliga vibratot, den utsökta fraseringen, sången, låtskrivandet, och han var dessutom en ytterst habil munspelare. Sämre förebilder kunde man ha.

Peter Green med basisten John McVie, och en oerhört välklingande Gibson Les Paul.

Jag hörde honom för första gången när Mayall’s Bluesbreakers precis släppt plattan A Hard Roaddär han efterträdde ”guden” Eric Slowhand Clapton. Green hade spelat i flera band före detta, bland annat i en konstellation av Shotgun Express där en ung Rod Stewart stod för sånginsatserna. I gruppen fanns även Mick Fleetwood på trummor.

Clapton hade dragit till Grekland för ett semester-gig, och Mayall stod plötsligt utan gitarrist. Green lyckades tjata till sig platsen för några gig, men fick sedan vackert stiga åt sidan, när Slowhand behagade komma tillbaka. Några månader senare hoppade Clapton av Bluesbreakers för gott för att bilda Cream, och då fick Green platsen som ordinarie strängbändare. Med Mayall spelade Green och Bluesbreakers in albumet A Hard Road, några singlar, en EP-skiva med Paul Butterfield på munspel, ett album med Eddie Boyd, samt några andra lösryckta spår.

Bluesbreakers-LP:n ”A Hard Road” blev genombrottet för Peter Green.

Men ganska snart blev det dags även för Green att dra vidare. John Mayall hade bjudit på några studiotimmar där Green, John McVie och Mick Fleetwood från dåvarande Bluesbreakers tilläts spela in några egna låtar. Green blev så tänd på tanken att han försökte värva McVie och Fleetwood till ett eget band. Trummisen som mer eller mindre redan fått sparken från Mayall’s Bluesbreakers nappade genast på idén, men John McVie var tveksam till att släppa ett stadigt jobb för att ge sig ut på helt osäkra vatten. Basisten Bob Brunning fick istället hoppa in. Han spelade på deras första konserter, och han spelar också på ”Long Grey Mare” på första plattan. Men sen insåg förstås John McVie att den nya gruppen kunde bli riktigt stor, och hoppade på Fleetwood Mac-tåget.

Det första självbetitlade albumet med Fleetwood Mac.

Vid den tiden spelade undertecknad i ett bluesband, som spelade en hel del covermaterial från amerikanska svarta musikanter, men vi lyssnade förstås väldigt mycket även på de samtida engelska banden, och där hittade vi material som både vi och publiken älskade. Först många år senare gick det upp för mig att jag hade spelat i ett Peter Green Tribute-band. Vi hade massor av hans alster på repertoaren. Naturligtvis körde vi vår egen version av ”Albatross” – på trio. Det var inte så lätt att göra alla gitarrstämmorna på egen hand, men man var ju ung och envis…

Tidiga låtar som ”The Same Way” och ”Another Kinda Love” från A Hard Road blandades med låtar från det första Fleetwood Mac-albumet som ”Looking For Somebody”, ”I Loved Another Woman”, ”Merry Go Round”, ”Long Grey Mare”. Dock hade vi enbart en låt, ”Stop Messing Around”, från den, kanske något svagare, andraplattan, Mister Wonderful. Där märktes det, trots fina blås- och keyboardinsatser från andra musiker, att Green behövde en mer jämbördig musikant vid sin sida, någon som kunde bidra till låtskrivandet på ett mer positivt sätt än Spencer. Det var dags att släppa in den unge gitarristen Danny Kirwan. Med Kirwan fick Green den låtskrivarkompis han behövde, och tillsammans – framför allt live – var de ett oslagbart radarpar, som bytte idéer i de mest fantasifulla gitarrdueller man kan tänka sig. Och Green hade aldrig något problem med att dela rampljuset med den yngre, och extremt lovande Kirwan. Det låg liksom inte för honom. Redan på de två första plattorna med Fleetwood Mac visade Green vilken generös och storsint person han var. Den unge Jeremy Spencer tilläts verkligen breda ut sig med sina Elmore James-pastischer, speciellt på det anda albumet, där i stort sett varannan låt börjar med samma slide-riff. Och även gruppnamnet Fleetwood Mac var Greens idé – andra la till Peter Green’s framför namnet, för att han var ett så starkt affischnamn. Green sa vid en intervju att han tyckte att Fleetwood Mac var ett bra namn som John och Mick kunde använda sig av ifall/när han själv slutade i gruppen.

Greens gitarrspel var redan från början oerhört moget. Framför allt instrumentallåten ”The Supernatural” från A Hard Road visar på ett osedvanligt lyriskt och melodiöst spel. Där Claptons stil var tämligen rå och kraftfull, var Greens mer känslig och tillbakadragen – och vilken ton han hade! Mycket av den tonen satt förstås i fingrarna – han hade redan här ett utsökt, känsligt fingervibrato – men en del av hans speciella ton kom också från hans ’59 Les Paul, som enligt sägnen varit inne på gitarrverkstad och där råkat få en av sina mikar fasvända vad beträffar magnetens polaritet. Det gjorde att mittläget på mickomkopplaren lät väldigt speciellt: lite vekare än hos en vanlig Les Paul.

Peter Greens Gibson Les Paul från 1959. Ett legendariskt instrument som Green sålde till Gary Moore för 100 Pund, och som nu ägs av gitarristen Kirk Hemmet i Metallica. Han lär ha betalat betydligt mer än 100 Pund för den.

Peter Greens ton och fingervibrato påminde mycket om det som man hör på plattor med B.B. King. King sa själv att den ende vite blues-gitarristen han var riktigt rädd för var Peter Green (”He has the sweetest tone I ever heard; he was the only one who gave me the cold sweats.”). Ett synnerligen gott betyg från en musiker som visste vad han talade om. Och Jimmy Page från Led Zeppelin lär ha sagt ”Peter var den bästa av oss alla – den bästa gitarristen, den bästa sångaren och den bästa låtskrivaren”.

Vill ni få allt detta bekräftat ska ni lyssna på albumet Then Play On, det sista som Green spelade in innan han lämnade Fleetwood Mac, mitt under en turné, efter att bland annat ha fått i sig alltför mycket LSD.

Den plattan släpps i en ommastrad version i september i år – och där hittar vi underbara alster som ”Closing My Eyes”, ”Oh, Well”, ”Like Crying” och den oerhört sorgsna ”Before The Beginning”. På singelsidan har vi fantastiska låtar som ”Black Magic Woman”, Little Willy Johns ”Need Your Love so Bad”, instrumentallåten och listettan ”Albatross”, samt det kanske bästa av alla Greens alster ”Man Of The World”.

Efter LSD-partyt i Tyskland 1970 blev Green aldrig densamme. Han sålde sin Les Paul till Gary Moore för 100 pund, och vägrade ta emot fler ”smutsiga” royaltycheckar från sin manager. Redan samma år släppte Green dock sin första soloplatta, The End of The Game, som bestod av oändligt långa jam i studion. Redan där förstod vi också att vi hade förlorat honom. Han hade gett sig av på en resa utan returbiljett, och han skulle aldrig återvända till sitt forna jag.

Efter den plattan dröjde det åtta år innan något nytt dök upp. Tyvärr var det då enbart namnet man kände igen. Till sin assistans hade Green en handfull studiomusiker, och de gitarrsolon som hördes spelades inte av honom själv, utan av Snowy White. In the Skies, som plattan heter, följdes av ytterligare en handfull plattor, som saknar värde för Peter Green-fans, eftersom man inte hör något av Greens klassiska gitarrspel på dessa inspelningar. Inte heller låtarna håller någon högre kvalitet. De sista åren spelade Green åter i ett band, men efter år av elchocker var han inte längre i närheten av sin forna storhet som gitarrist.

Vi får nöja oss med de inspelningar som finns kvar från 60-, och början av 70-talet. För mig (och många andra) var han den bäste av alla bluesgitarrister. Oavsett vilken genre han spelade, lyckades han alltid färga sitt spel med de blåaste av toner.

Fleetwood Mac i den ultimata sättningen, som den såg ut vid tiden för inspelningen av albumet ”Then Play On”. Från vänster John McVie, den 18-årige Danny Kirwan, Peter Green, Jeremy Spencer, och Mick Fleetwood.

”I could tell you about my life, and keep you amused I’m sure. About all the times I cried, and how I don’t want to be sad anymore.”

Nu får du vila, Peter Allen Greenbaum. Vi saknar dig outsägligt mycket!

En dag i en testskribents liv

Det finns tillfällen då man märker att en utvecklares/tillverkares sätt att tänka inte riktigt överensstämmer med ens egna tankegångar. Tillverkaren har idéer som på papperet, och kanske även för många användare, ser ut att fungera alldeles utmärkt, men när man överför de här idéerna i praktiken visar det sig att det finns en del luckor i resonemanget, eller i varje fall delar där man inte tänkt igenom det hela fullt ut. Det är helt enkelt detaljer som skaver. Varför gjorde man si, när man kunde gjort så? De här produkterna kan vara hur framgångsrika som helst, men för mig själv som användare och/eller testare kan det, på det personliga planet, vara svårt att riktigt gilla dem. Det tar emot på nåt vis. Ibland kan det vara svårt att riktigt sätta fingret på vad det är som känns fel. Andra gånger är det bara så solklart.

Sen kan det ju också vara på helt motsatt sätt. Världen och hans svärmor är tämligen likgiltiga inför en produkt, men man känner ändå på något sätt en värme och en sympati för den stackars missförstådda produkten.

”Va fan, den låter ju faktiskt riktigt bra, speciellt i ett sammanhang. Kanske inte i isolering, men i en mix fungerar den helt perfekt. Varför har inte folk insett att det här är en toppengrej, för en tämligen liten penning?”

Det handlar en hel del om magkänsla, intuition, eller vad man nu vill kalla det. Det är klart att vi testare lägger en hel del vikt vid specar, hur det låter, användarvänlighet, och liknande fullt påtagliga egenskaper, men ofta är det minst lika viktigt hur det känns i magtrakten. Ju äldre man blir i gamet – själv har jag hunnit testa hård-, och mjukvara i över trettio år, åt flera olika magasin – desto större betydelse tycks den där magkänslan ha när man bedömer en produkt. Jag inbillar mig att en mordutredare som har hållit på och förhört vittnen ett antal år känner ungefär samma sak. Intuitionen är helt enkelt livsviktig för artens överlevnad. Man ska akta sig för ormar och giftiga spindlar. Och som testare måste man helt enkelt även ta med den känslan i bedömningen av en produkt.

Nu låter det här som ett försvarstal för alla märklig omdömen jag fällt om en produkt genom åren – och det kanske det är – men framför allt vill jag att ni själva tar med den här aspekten när ni gör en bedömning. Känslan är sååå viktig. Speciellt gäller det hårdvara, och vad kan väl vara hårdare än en elgitarr. Känns den inte riktigt rätt i handen när du provar ett instrument, kommer den aldrig bli den vän och livskamrat du letade efter. Precis därför har jag väldigt svårt att förstå hur folk kan beställa en elgitarr på nätet, utan att kunna känna på den innan, bara för att man inbillar sig att den är några futtiga hundralappar billigare – vilket den ofta inte heller visa sig vara i slutänden. Men nu har vi spårat ur fullständigt. Över till dagens testobjekt…

 

Custom Telecaster

Det här var min allra första ”Partscaster”. Kroppen och halsen kom från Monster Relic. Pickuperna från vår egen Lundgren Pickups, i Jönköping. Det här projektet resulterade i en artikelserien i Musikermagasinet. Till en början monterade jag en lönnhals med greppbräda i samma material, med jag beslöt mig för att byta ut den mot rosewood efter en kort tid (se nedan!). Jag tänkte att det skulle göra den till en mer realistisk kopia av en Fender Custom Telecaster från ca: 1962 (icke att förväxlas med Telecaster Custom som kom senare). Det här var ju grundtanken med bygget redan från början. Halsen med greppbräda i lönn hittade ett nytt hem hos ett senare bygge – den gulnade Telecaster ´56 som finns någon annanstans på de här sidorna.

Stallet kommer från Mastery Bridge. Jag bestämde mig för att ersätta stallet som följde need Bigsby B5 mot detta, och det har jag aldrig ångrat. Liksom alla mina Partscasters (eller HPD-byggen) är den här lacka helt i cellulosalack, och den här gången är färgen en Lake Placid Blue utan silver ”undercoating”.

De båda Lundgren-pickuperna har valts med omsorg, och efter att jag har lyssnat på goda råd från Johan Lundgren själv. BJFE (som han skapat tillsammans med ljudgurun Björn Juhl) i halsläget, och en Vintage 7.5 i stallet kompletterar varandra alldeles förträffligt. Tack för det Johan och Björn!

Supro-test del I

Här har vi kikat – och även lyssnat, förstås – på Supro TremoVerb. I den första delen fokuserar vi på rent ljud från Supron. Vi återkommer till den ”skitigare” delen…

Om ManMade Music

Beskuren-Tack-kopia-292x300Det här är egentligen bara en liten dagbokssida i det stora eterhavet. Självfallet förväntar jag mig inte att ni ska ha letat er hit på något aktivt vis. Snarare har ni väl bara råkat ramla in. Det ni ser här är ManMade music. Musikmakaren, eller ManMade Music heter egentligen Gunnar E Olsson och jag har jobbat med musik och musikprylar så länge mina minnesceller kan ta mig tillbaks i tiden.
Mina första musikminnen härrör från början av 50-talet då jag var med i direktsänd radio tillsammans med Sven Jerring, A.K.A. Farbror Sven, som då var programledare för radioprogrammet ”Barnens brevlåda”. Tyvärr har jag ingen inspelningsdokumentation från just den utsändningen, men den första inspelning jag medverkar på är från 1953 och den är gjord på en trådspelare. Magister Rustan Hallenberg i min hemby, Lindfors, hade en Tandbergmaskin som spelade in på järntråd – detta var innan bandspelaren blev populär – den var inte ens uppfunnen. En pigg 5-åring sjunger på dalmål och hans äldrejojjens-studiobild-300x200 bror, Roland, spelar piano. Idag är både trådspelaren och min bror borta och Roland har i stället blivit en trummaskin och några syntar. Musikintresset har dock bestått under åren. Inspelningssystemen har emellertid växlat. Från Teac-rullbandare, via kassett-, och digitalporta till Mac-baserad inspelningsstudio. Den ständiga frågan har dock alltid funnits där: Hur gör man musik?
Tråden från 1953 har jag hursomhelst fått överförd till digitalt medium för att kunna bevara den för eftervärlden – i alla fall imbillar jag mig att så är fallet. Trådrullen var i allra högsta grad analog, och på utvecklingsskalan placerar vi den mellan vaxrullarna och den tape som senare fick agera inspelningsmedium för både Beatles och andra popstorheter under många decennier.

Ha en forsatt god lässtund och hoppas ni hittar något ni kan glädjas åt eller bli förbannade på. För mig betyder det ena lika mycket som det andra. Och gör gärna mer musik! Det behövs.

Derek Trucks teknik & influenser

Derek Trucks teknik

Jag hittade den här lilla filmen där Derek Trucks berättar om sin teknik och sina influenser… och naturligtvis illustrerar han det hela med några fina slide-licks. Tack för det!

 

Vi går mot mörkare tider MM nr 10/2005

Vi går mot mörkare tider (ledare i MM nr 10/2005)

av Gunnar E Olsson

Doktor Robert Moog har lämnat oss – saknad av en hel värld. På www. caringbridge.com/visit/bobmoog kan ni läsa en mängd gripande brev som skrivits av alla som tagit del av och kommit att beundra hans livsverk. Där finns hälsningar från hela världen, från både amatörer och proffsmusiker. Det finns också möjlighet att lämna bidrag till den stiftelse, The Bob Moog Memorial Fund, som familjen Moog bildat till hans minne och för att främja utvecklingen av elektronisk musik.

Bob Moog blev bara 71 år … okay, det är en längre tid än vad många andra som betytt mycket för musikens utveckling har fått uppleva. Det fanns ju en tid då 27 år tycktes vara den tid en bra rockartist skulle få finnas hos oss. Jag tänker på Brian Jones, Janis Joplin, Jimi Hendrix och Jim Morrison. Nåja, många av dessa tidiga avslut var väl tämligen självförvållade. Men i det här perspektivet är kanske 71 år ändå en ganska generöst tilltagen tid. Även om det känns att just Bob Moog kanske hade mycket mer som han kunde delge världen. Det är väl å andra sidan sällan som den grymme hämnaren kommer särskilt lägligt.

Jag förstår att saknaden är stor för Bobs stora familj. Det är ju alltid tungt att förlora någon nära anhörig, men det finns också människor som hinner sätta djupa spår fastän man kanske inte hunnit känna dem så lång tid. Och det är ju alltid extra svårt när någon rycks bort vid alltför unga år.

Vi förlorade en av våra bästa skribenter för en tid sedan. Det kom som en chock för oss alla på redaktionen och fastän nästan ett år har gått väntar jag fortfarande på att han ska komma in på redaktionen, sätta sig i en fåtölj och fyra av sitt charmiga leende. Men så kommer det inte att bli …

Vi får väl hoppas att något gott också kan komma ur denna mörka tid – kantad av av naturkatastrofer och meningslösa terrordåd. Vi människor tycks ju göra allt som står i vår makt för att ta död på både oss själva och allt annat liv på den här planeten. Ofta tycks ju faktiskt också det mörka gå hand i hand med ljusare krafter och detta kan manifestera sig på olika sätt.

En gammal god vän förlorade till exempel sin far och kunde döpa sitt första barnbarn samma helg. Förhoppningsvis kan det nya barnbarnet lindra något av smärtan efter förlusten av fadern.

Och apropå barn … En annan kompis berättade att han fått sin första förfrågan från sin lille son om att visa hur man spelar gitarr. Det är klart att man vill göra detta. Men var börjar man? Vad spelar man?

När mina egna döttrar för första gången själva tog initiativ till att vilja lära sig spela gitarr plockade de fram Jeff Buckleys första platta, Grace. Vid den tiden var det ett helt oskrivet blad för mig, men ju mer jag lyssnade på honom desto mer uppskattade jag både hans musik, hans texter, hans gitarrspel och naturligtvis hans röst. Utan mina döttrars nyfikenhet hade jag kanske missat denna talang … men låten de ville att jag plockade ut var rätt marig.

Hur kan man då hjälpa barnen till bra musik? Vi kanske kunde göra som Jamie Oliver och mer eller mindre tvinga folk att lyssna på bättre musik! Jamie lyckades ju tvinga barnen i engelska skolor att lära sig äta nyttig mat, inte den skräpmat de lurats på, och han visade både skolmatspersonal och ungarna hur man lagar vettigare mat. Resultatet av denna kampanj blev att regeringen lovade skjuta till x antal miljoner pund för att kunna förbättra skolmaten. Skulle man inte kunna göra likadant med musik? Varför servera denna skräpmusik som många av de kommersiella radio- och TV-stationerna göder oss med?

Vem avgör då vad som är bra musik? Ja, när det gäller mat så är det ju enklare. Där handlar det ju att komponera näringsriktig mat med alla delar ur kostcirkeln och liknande teorier. Men hur gör man för att komponera näringsriktig musik? Ja, det blir en nöt att knäcka för våra kulturpolitiker.

Kanske får vi bilda musikaliska kulturråd som får komma med rekommendationer. ”Så och så många timmar med akustisk musik av typen bluegrass per dag balanseras med lika delar synthmusik och hårdrock … Och ta det gärna lite extra försiktigt med hiphop och annan ensidig musikkost!”

 

Varde ljus! MM nr 8/2003

Varde ljus! (ledare i MM nr 8/2003)

av Gunnar E Olsson

Jag har haft en upplevelse – jag vill inte kalla den religiös, men nog var det snudd på. Det roliga är att jag delade den med så många tusen likasinnade. Jag har sett Apples Steve Jobs presentera en ny Mac. Helt ny – från bottenplattan till de läckra handtagen på den oerhört eleganta lådan. ”Och…” undrar kanske den klentrogne? ”Och den har begåvats med all den senaste teknologin inom datavärlden. Och den har en helt ny 64-bitars processor från IBM. Och den fungerar både med det nuvarande MacOS X 10.2 och det nya 64-bitars operativet 10.3,” säger jag då.

Steve Jobs är en fröjd att skåda när han håller låda. Och visst blir det lite av väckelsemöte över det hela. Han predikar ju för en stor grupp Mac-användare – redan frälsta. Men han är också en mycket duktig talare. Han berättade, som många redan visste, att specarna för de nya Macarna av misstag lagts upp på Apples hemsida fyra dagar före den officiella visningen. De visades någon timme innan de försvann igen.

Jobs sa att det fanns tre olika reaktioner på detta: 1. Informationen är helt felaktig. 2. Den är sann och släppt av misstag. 3. Den är sann och Apples bästa PR-kupp. Publiken garvade naturligtvis, men Steve sa aldrig vilket av alternativen som var rätt.

Jag kan förstå att allt detta kan te sig märklig för er som ännu inte sett ljuset. Och jag måste medge att det sett ganska mörkt ut ett tag – i båda ändarna av tunneln – men nu kommer ljuset och det är starkt och klart lysande…

Nu har Apple äntligen skakat av sig oket efter Motorolas totala misslyckande när det gäller G4-processorn. Man borde ju ha anat oråd när den redan från början fick prutas ner i klockhastighet jämfört med vad Motorola utlovat. Och på den vägen var det hela tiden.…

G5:an är en 64-bitars IBM-processor som egentligen lystrar till namnet PowerPC 970. IBM har gjort ett fantastiskt jobb med att plocka fram denna processor, men G5 är också byggd med en hel del andra nya byggstenar. Hela konstruktionen är ytterst genomtänkt med den snabbaste teknologi man kan få för pengar och redan nu är jag övertygad om att detta kommer att bli den tunga musikdator vi Mac-användare alltid trott att vi redan haft.

Den har förutom den kraftfulla hårdvaran även tillgång till det operativ som idag är bäst utrustat för att klassas som ett musikoperativ. Den har både line in och ut och framför allt digitala in- och utgångar i optiskt S/PDIF-format – äntligen! Och den är rejält (2–3 gånger) tystare än Apples nuvarande ”vindtunnelmaskiner”.

Emagics grundare, Doktor Gerhard Lengeling visade några konster med G5. Efter att ha kört en komplicerad komposition i Cubase på en kraftfull PC, som storknade och tappade ljudet ett flertal gånger, var det dags att köra samma låt i Logic 6 på en G5. Naturligtvis funkade allt klanderfritt. Tillrättalagt? Kanske det… Lengeling berättade också att man kört Logic med Emagics mjukvarusampler EXS24 spelande 1 000 röster – i stereo. Man körde också 100 åttabands filter (i stereo) och den belastningen fick bara processorn att jobba till 25 procent. Hugaligen!

Steve Jobs kallade G5 världens snabbaste PC. Det må vara hur det vill med det. Faktum är att det är en ruggigt snabb maskin som är ytterst väl lämpad för musikproduktion. I augusti finns de första G5-bestyckade fartmonstren ute i handeln och i september släpper man Panther, som är kodnamnet för MacOS X 10.3 – det operativ som G5 behöver för att deras 64-bitars processor ska komma till sin rätt.

En annan sak jag vill flagga för är en tävling som också kommer i höst. Tillsammans med Stockholms största radiostation, 106,7 Rockklassiker, ordnar vi en tävling för rocklåtar. Både vi och Rockklassiker lovar att ha en ganska vid syn på begreppet rockmusik. Testa era alster genom att spela upp dem för mor och far. Om de gillar dem är det inte rock!

Tävlingen startar i början av september och vi hoppas kunna kora en vinnare lagom till den stora LLB-mässan i Stockholm i mitten av oktober. Räkna med att första priset blir ett rejält rockpaket. Den exponering i radiosammanhang som detta innebär för de bästa alstren ska heller inte förringas. Fler detaljer om denna tävling kommer i nästa nummer av MM och på vår och Rockklassikers hemsidor. Håll ögonen öppna och börja redan nu att slipa på era alster. Tyngst vinner! Nej, trägen var det ju…

 

Ute i svängen MM nr 8/2005

Ute i svängen (ledare i MM nr 8/2005)

av Gunnar E Olsson

Det blir inte av att jag kommer ut på rockklubbar och liknande ställen så ofta nuförtiden. Det brukar alltid vara jobbigt att få med sig rollatorn in på lokalen. Häromdagen var jag och en kollega på tidningen i alla fall ombedda att medverka i juryn för en rockbandstävling, Emergenza. Det ställde vi naturligtvis upp på utan ett ögonblicks tvekan. Vid förra årets tävling lyckades vi plocka ut just det band som sedan gick vidare och vann Sverigefinalen och som sedan även gjorde mycket bra ifrån sig vid Europafinalen. Denna gång tänkte vi göra om den bedriften. Men tji fick vi!

Det första urvalet vid tävlingen gjordes nämligen av publiken, som valde vilka fem av de tio delfinalisterna som skulle få chans att bedömas av juryn. Redan där gick något rejält snett. Det allra bästa bandet hade helt enkelt inte tillräckligt många kompisar i publiken. De blev därför utslagna innan vi ens hann påbörja vårt juryarbete. Och det bästa bandet var i det här fallet ett hiphopband, Vacatierra. Ni som följt ”en ledares öden och äventyr” vet att just hiphopband inte normalt hör till undertecknads favoriter, men just i detta fallet var det inget snack om saken. Vacatierra hade en enormt svängig rytmsektion, två urfunkiga gitarrister, två bra sångare/rappare, en riktigt effektiv saxofonist och kvällens bästa keyboardist – som dessutom visade upp aftonens i särklass bästa kvinnliga soulröst. Det var bara att ge sig, helt reservationslöst!

Men som sagt – publiken ville annorlunda. Om Vacatierra kommer till en festplats i er närhet, gå och lyssna på dem! Ni hittar mer information på: www.vacatierra.com.

Kvällens nästa överraskning stod Wailing Andy & His Electric Mothers för – typiskt nog ännu ett band ur en genre som jag normalt har lite svårt för. Det handlar om en musikstil som jag skulle vilja klassa som en modern variant av britpunk. Även här handlade det om en satans massa energi. Dessutom hade de Wailing Andy, eller Andreas Scheffel som det står i hans pass, som ett otroligt energiknippe med världens attityd. Ännu en gång fick vi finna oss i att bli helt överkörda – utan pardon. Tyvärr lyckades inte heller Wailing Andy och hans elektriska mödrar gå vidare till finalen i huvudstaden! Juryn var inte enig … Information: www.wailingandy.com

Över till något helt annat: I fortsättningen kommer ni att hitta alla olika ljudfiler och demoprogram som har koppling till månadens tester på vår hemsida. Det blir lättare att hålla filerna aktuella om de i stället för att läggas på en CD kan läggas upp på hemsidan. Vi får plats med mer prylar och slipper även göra klart allt ljudmaterial långt innan tidningen är färdig – det tar faktiskt längre tid att färdigställa en CD än en tryckt tidning.

Genom att vi placerar alla intressanta filer på hemsidan i stället för på en CD, kommer ni som läsare åt dem var ni än befinner er, så länge ni har en uppkoppling till internet. En kvarglömd CD i hemmet behöver inte längre betyda att ni inte kommer åt det demoprogram ni tänkt testa i studion i andra änden av stan. Kolla bara på: www.musikermagasinet.com/webcd/index.lasso

Passa också på att kika in på vårt nya forum. Det har städats upp rejält och man måste nu registrera sig och logga in om man vill göra inlägg i de olika diskussioner som pågår där. Förhoppningsvis ska det kunna fungera bättre hädanefter. Observera att man inte behöver vara prenumerant eller medlem på musiksajten för att kunna registrera sig på forumet.

Det finns också möjlighet att svara på de tre finurliga frågorna i månadens MM-tävling när ni är inne på vår hemsida. Allt om den tävlingen hittar ni på sidan 30.

När ni ändå är inne på hemsidan kan ni ju också passa på att svara på vår lilla läsarundersökning. Ni har faktiskt chans att vinna något riktigt fint om ni gör er det lilla besväret. Och självfallet är vi jättetacksamma om ni gör detta. Det kan hjälpa oss att göra Musikermagasinet till en ännu bättre tidning.

Och så nås vi alldeles innan pressläggningen av budet att Totta Näslund lämnat oss för att fortsätta sitt musicerande tillsammans med Muddy Waters, Jimi Hendrix och Janis Joplin. Jag är övertygad om att de kommer att få till ett bra sväng. Totta kommer att saknas av många som under åren lärt sig älska hans sträva stämma och fått hjälp av honom att hitta in på bluesens snåriga stigar.