Steinberg har precis släppt X-Stream, en monophonic spectral synthesizer med vars hjälp man kan skapa helt nya sound, eller komponera spännande ambient-musik, och den är helt gratis!
För den som jobbar med filmmusik, eller har Peter Gabriel och Kate Bush, eller liknande artister som förebilder, är gratispluggen X-Stream verkligen en gudagåva. Ett otroligt kraftfull verktyg för ljudkreatörer!
Steinberg hävdar själva att X-Stream för HALion kan hantera samplingar, eller ljudklipp och förvandla dessa till ett ”färgrikt spektrum av ljud”, genom att time-stretcha, loopa och manipulera ljuden på ett helt nytt sätt.
X-Stream kan vrida och vända, sakta ner eller speeda upp ljud och på så sätt förvandla vilka samplingar som helst med hjälp av både nya och innovativa ”spectral-algoritmer” och andra effekter.
X-Stream innehåller fler än 100 presets.
X-Stream är ett nytt verktyg för ljuddesign, men det kan även skapa intressanta rytmer och beats. Genom sin förmåga att skapa märkliga pads eller ”drones” för ambient musik, fungerar X-Stream även förträffligt för den som komponerar filmmusik och liknande. Och allt detta är helt gratis!
X-Stream innehåller massor av spännande färdiga fabriksljud, men framför allt kan du också ladda in egna ljudfiler – vad som helst – one-shots, eller hela ljudspår. Din fantasi sätter gränsen.
Ladda ner den!
Du kan ladda ner X-Stream gratis genom att gå till Steinbergs hemsida och logga in, eller skapa ett nytt konto, och ladda ner Steinberg Download Assistant. Tänkt på att du behöver någon version av HALion 7.1 för att kunna köra X-Stream. Det går utmärkt med gratisversionen HALion Sonic 7.1, så passa på att ladda ner den också, när du är i farten, om du inte redan har den.
För dig som är intresserad av den fulla versionen av HALion 7.1 kan du köpa den till halva priset fram till slutet av Juli 2024.
Du behöver Steinberg Download Assistant för att ladda ner X-Stream och HALion Sonic 7.1.
Viktiga funktioner
Fungerar med alla versioner av HALion 7.1 i en mängd olika DAW-program
Innehåller fler än 100 färdiga fabriksinställningar från ljudkreatörer runt om i världen
Dra-och-släpp dina samplingar och låt X-Stream förvandla dem till mäktiga svävande ljudlandskap
Skapa abstrakta ”drones” och effekter för film- och datormusik, eller nyskapande elektronisk dito
Peter O Ekberg är något så unikt som en gitarrist med ett eget uttryck. Jag bjöd in honom på besök och imponerades av det jag fick höra – både från hans fingrar och läppar.
När jag först hörde Peter var det på några olika plattor i slutet av 70-talet. Han dök även upp på inspelningar med både Dan Hylanders Raj Montana Band, och senare Boogie Kings – vilka jag hade lyckan att få se live i Stockholm. Peter har även spelat med Tommy Körberg, Mats Ronander, Louise Hoffsten, Floyd Moore, Eric Johnson, Thorleifs och många fler. Som producent har han jobbat med ytterligare några av de mest namnkunniga i Sverige – och några från andra sidan det stora vattnet. Det var också där Peter fick sina första kontakter med musik i den högre skolan. Men låt oss börja från början…
Peter Olof Ekberg
Peter föddes 1953 i Åryd utanför Växjö, där han också växte upp, och så småningom bildade sitt första band. Vid den blygsamma åldern 15 år blev han ”headhuntad” av the Germs från Växjö, och med detta band deltog han i Sveriges Radios popbandstävling Opp-o-poppa på Liseberg i Göteborg 1968 – då som basist. Det lär ha varit en hemsk upplevelse, enligt Ekberg.
Han var fortfarande i första hand basist när han ett par år senare åkte över till USA som utbytesstudent.
– En kväll i Austin hamnade jag på en bar där ett jävligt bra lokalt band spelade, Custer’s Last Band. Och jag satte mig vid ett bord med två snygga tjejer, som jag pratade med. När bandet tog paus kom trummisen och keyboardisten och satte sig vid vårt bord. Det var deras flickvänner jag pratat med, och alla var supertrevliga. Trummisen, Bill Gossen, blev sedermera min bästa vän. Vi satt och pratade, och han var genuint nyfiken. ”Jaså, spelar du”, sa han. ”Vill du sitta in?”
”Hela den här tanken med plattan sprang ju ur en ensamhet.”
En av låtarna som Bill nämnde var The Nazz Are Blue (en Yardbirds-hit, med Jeff Beck på sång), och den kunde Peter, så han hoppade upp på scenen och spelade med bandet.
– Bill skjutsade mig hem på kvällen, och kom och hämtade mig dagen därpå, för att visa mig Austin. Och det växte till en väldigt djup vänskap, som varade ända tills Bill dog i cancer för några år sedan. Bills vänskap blev min biljett in i Austin, och hans kontaktnät blev också mitt musikaliska, för han var en etablerad musiker och låtskrivare i Austin.
– Det var där jag fick riktigt blodad tand för musiken.
70- och 80-talet
Tillbaka i Sverige fick hans grupp Attila skivkontrakt. Man skickade demo till fem skivbolag, och fick ja från fyra. Peter valde Polydor. Det blev fyra soloplattor och en massa turnerande. Han producerade också Raj Montana och Rockamöllan. Han flyttade till Stockholm 1977, och där blev det mer producerande. Hösten 1982 vill Anders Burman att han ska ta över producerandet efter honom på EMI. Peter nappar förstås.
– Efter det fick jag smak på att göra musik utan att behöva sitta i en turnébuss. Sökte mig till andra kulturuttryck. Var nästan tio år på SVT i Stockholm och NRK i Oslo.
Han blev sedan kulturskolechef och rektor på mediaskolan i Karlskrona. Nu är han kulturchef i Piteå.
Nya plattan
Jag bjuder kulturchefen på en liten pastalunch och han fortsätter berättelsen. Ensam i Norrbotten finner sig Peter i ett nytt dilemma.
– Jag hade ju knappt gjort en låt på 35 år, så jag ville ju se om jag fortfarande kunde.
Han hade Cubase 7 och ett bra UAD-ljudkort och började skriva lite låtar. Först stapplande… Men det blev alltmer lustfyllt. Han hade ju all tid i världen. Men efter ett halvår började han fundera på om det höll. Han trodde att det fanns en risk att det höll på att bli ett dammigt gubbprojekt. Han kontaktade två oberoende producenter som han kände (Ulf Börjesson och Johan Dereborn), och frågade vad de tyckte. Det var tyst ett tag, sedan sa den ene att det var hur fräckt som helst. Den andre hade samma åsikt.
– Hela den här tanken med plattan sprang ju ur en ensamhet. Och i en av låtarna, Just Lonely, sjunger jag ”north pole lonesome”, så NP Lonesome blev mitt alias. Och plattan döpte jag till The Blue Accordingly för att reta de här bluespuritanerna.
Det tog ungefär ett år att bli färdig. När han sedan la upp det kom en reaktion som han blev oerhört förvånad över. Det kom både telefonsamtal och privata mejl.
– För mig var det verkligen en stor gåva att jag tog mig igenom plattan. Det är en så stor känsla i att återupptäcka något som du trodde var förlorat. ”Fan, jag har detta kvar. Tack, det funkar!” Det går inte att beskriva hur otroligt skönt det kändes när det började komma respons på det här. Jag förstod att det inte var enbart artighet, utan folk var genuint överraskade. ”Fan, va bra han har fått till det här”, liksom.
– Sången är nästan uteslutande en första eller andratagning. Att stå och skråla med lurar i en lägenhet, och plötsligt höra hur de börjar röra sig i våningen ovanför, blir oerhört stressande.
– Det är några grejer som jag skulle vilja ha gjort om, men jag beslöt mig för att göra så här. Och likadant med gitarrspelandet, men där var det mer för att jag märkte att inte blev bättre ju längre jag höll på.
Producenten Uffe Börjesson började komma med förslag. ”Du måste ha en riktig trummis…” så Bengan Andersson från Skara kontaktades och spelade in de förträffliga trummorna i sin studio.
– Sen kom jag på att jag behövde körer och kontaktade Sharon Dyall, Jenny Fall och Lena Malmborg och de ställde gladeligen upp. Sen har det kommit in lite annat folk.
– Jag lirar bas, alla gitarrer, percussion och en del trummor och keyboard. Men allt som behövde komma upp ett snäpp professionellt såg jag till att åtgärda – och det är Uffes förtjänst. Det som från början var en bra ensam-vargs-grej blev på så sätt mycket bättre.
– En av hemligheterna med att det funkade var att här fanns inget tydligt syfte. Musiken i sig var det enda syftet, låt, för låt, för låt…
– Det fanns ingen tidsram, det fanns igen budget, och det fanns heller ingen beställare – mer än att jag ville se vart det kunde leda.
Hur undvek Peter heminspelningsfällan, där låtarna aldrig blir klara, där det ständigt finns något nytt att lägga till eller göra om?
– Jag var precis i kanten av det – då hade det gott nästan ett år – och jag visste att om jag börjar göra om, då faller hela projektet.
– Jag var precis på väg, men då var det bland annat Uffe Börjesson som sa: ”Du är färdig nu.” Så jag tänkte: detta får duga.
Uffe åtog sig att mastra plattan, och eftersom Peter ville lägga upp musiken på alla tänkbara media, hittade han hjälp även där.
– Jag ringde Örjan Englund på Eagle Records och berättade kort för honom vad det gällde, och han sa ja, på direkten.
Efter tre veckor låg albumet uppe world-wide och sen tog det bara ett dygn så var hela karusellen igång. På första månaden hade Peter fyratusen streamingar. Det var han nöjd med.
– Utan hemmainspelningarna hade detta aldrig blivit gjort.
Utrustning
Peter använde Cubase 7 och ett UAD-ljudkort (okänd modell). Sången tog han upp med en Peluso 2247-mikrofon, som han är väldigt nöjd med.
Keyboarden är till största delen hämtade ur NI Kontakt 5 – han har också använt en del av Easy Drummers percussion-ljud, plus en del från Kontakt.
– Fendergitarren har två vanliga Custom Shop-mickar i hals och mitt, och en Dimarzio HS2 i stalläget. Sen har jag även en Suhr med två single-coil och en humbucker. Den använder jag en hel del på plattan.
– Strängarna är D’Addario XL – 0.9 till .46 – det har jag alltid kört. Tidigare hade jag samma set från Ernie Ball.
– Gitarren går genom en Fender Deluxe, eller en Mad Professor CS40, och ett gäng pedaler. Nästan aldrig rätt in i förstärkaren… Sen har jag använt S-Gear-pluggen från Scuffham Amps.
– Jag har också använt en Chandler UAD-plugg till ett par solon. När man skruvar till den så rören glöder, låter den väldigt speciellt.
Pedalbordet innehåller det som syns på bilden, men sedan vi träffades har ett par-tre pedaler bytts ut. Det är ett projekt i ständig förvandling. Om favoritpedalen berättar Peter:
– Det är en handgjord Björn Juhl Honey Bee. Svindyr, och den är så varm. Jag har alltid den först. Det finns inget som låter pedal över den.
– När jag har mickat upp förstärkaren har jag använt en Shure SM-57. På det hela taget väldigt vanliga grejer, alltså. Sen har jag ju ett gäng fina gamla UAD-pluggar… kompressorer, reverb…
– Sen spelar det ju ingen roll om du har bra eller dålig utrustning, om du inte har en bra låt till att börja med. Man glömmer ofta det…
Supro tremo-verb
Peter hade förstås med sin Custom Shop Stratocaster, som fick träffa de enklare kusinerna från landet, mina ihopskruvade monster. Det är klart att det blev en del spelande – och detta redan innan jag visade Peter Supro-förstärkaren som jag hade hemma för MM-test. Då blev herr Ekberg riktigt intresserad och sprang genast ut till bilen och hämtade in pedalbordet.
”Bluesen har blivit kidnappad av en sorts medelålders, vita medelklassmän…”
Peter spelar och berättar samtidigt om instrumentallåten på nya plattan som han vaknade upp en söndagsmorgon och hade drömt, Notes From The Neighborhood. Mer än en aning 70-talsdansbandsaktig i tonen, och jag bara älskar den!
Och Peter blir förstås förtjust i Supron.
– Fasen, va bra den låter! Den skulle jag vilja ha med mig när jag ger mig ut och spelar på bluesfestivalerna i vinter…
– Låter otroligt bra! Får jag skruva på lite och se hur den beter sig?
Vad säger man då… Självklart! Och han skruvar på ordentligt.
– Ja, det var fan du! Du får ursäkta, men jag vill se var gränsen går. Den verkar ju orka…
Det slutar med att Peter senare beställer ett par olika Supro-förstärkare, och de ingår nu i hans live-arsenal.
Peters spel och preferenser
Jag passar på att berömma Peter för hans ett eget tonspråk, där han rör sig runt den traditionella pentaskalan, och där han verkligen vågar dra iväg i sina improvisationer.
Var kommer inspirationen ifrån?
– Det kommer nog ifrån att jag ofta varit sångare också. Jag blev rätt trött på Chicken Shack och liknande band, och sökte mig andra vägar.
– Beck var ju spännande. Han var ju inte den där identiska pentaskalan, som alla spelade runt. Det fanns även andra… Peter Green var ju en stor, stor hjälte för mig. När jag första gången hörde Blues Jam i Chicago, första låten, Watch Out… Det var ju nåt helt makalöst, med allt från tajming till tonalitet. Men det fanns andra… Amos Garret var en ögonöppnare när han var med i Paul Butterfield Blues Band. ”Oj, man kan spela en durters i bluesen!” Det gjorde ju även Beck, för den delen. Men det hör man aldrig från de andra…
– Nån sa att jag lät som Jeff Beck när jag spelar, men de vill jag inte gå med på. Jag är kanske inspirerad av Beck, men jag låter inte som honom.
– Jag har aldrig kunnat sitta med en grammofon och planka solon, jag har fått lära mig på annat sätt. Så det har aldrig varit en som varit husgud, utan det har varit en jäkla massa olika som inspirerat mig, och så har jag plockat ur mitt eget huvud.
– Boogie Kings var en rolig grej… Vi spelade nån sorts punk-blues. Vi älskade blues, men vi brydde oss inte om att vara traditionella. Vi insåg att vi måste utgå från vår egen bakgrund. Där ligger skillnaden. Energin, och att vi sket i traditionen.
– Och vi hade Backa-Hans och Ingemar Dunker i kompet. Publiken kunde bara, rent fysiskt, luta sig mot den stommen. Det gick inte att göra bort sig där. Du kunde lira i en annan tonart, och det hade varit rätt ändå.
– Jag har fått en sorts bluesnojja nu. Bluesen har blivit kidnappad av en sorts medelålders, vita medelklassmän, som inte förstår vare sig bluesens ursprung, grundtanke, eller det här med blod, svett och tårar – missförstå mig rätt …
– Det är ju så historielöst. Det blir outhärdligt att lyssna på, om man inte har någon sorts förankring i rötterna. Lyssna på de här triolshufflandet till höger och vänster: I woke up this morning. Om man sen lyssnar på originalen – vad bluesen stod för, och fortfarande står för – så är det en kraft, och svett och berättelser, men det är också en utveckling.
– Ta alla pianister, gitarrister, munspelare och vad du vill. Inte fan lät alla lika. Alla hade sin egen ton. Alla utvecklade sin egen ton. Det var det som var hela grejen. Men idag är det precis som att man absolut inte ska göra det, för då är det inte blues.
– Fy fan, vad jag gnäller. Det är inte alls meningen. Jag är en väldigt positiv människa i grund och botten.
Framtiden
Peter berättar att han tänker göra ytterligare ett album, ett bluesalbum, och det kommer inte vara puritanskt! Det ska bygga på bluesens fundament, men sen är det helt utifrån honom och de han omger sig med.
– För mig, när jag gör de låtar som har tydlig bluesbotten, spelar jag utifrån så som jag spelar. Jag vill spela vitt, och utifrån mig. Jag har andra referensramar, en annan historik, en annan bakgrund. Jag kan inte härma någon som ska berätta om bomullsfältens jävlighet, och industrialismens förtryck. Det blir falskt om jag försöker göra det, och det blir definitivt inte en hyllning. Det blir bara patetiskt.
Sen blir det en lång diskussion om Peters spelstil. Vi är inte riktigt överens i allt, men jag hävdar att han på något sätt behållit sin ton och sitt uttryck i gitarrspelet hela tiden. Man hör att det är Peter O Ekberg.
Tills slut har det blivit över fyra timmars samtal – jag vill inte kalla det en intervju – som jag har att lyssna igenom.
– Fy fan, va du kommer att vara trött på mig, säger Peter.
Med de orden skiljs vi åt. Men tröttna lär jag inte göra i första taget, och det finns ju alltid ett album att bryta av med, om samtalet skulle börja kännas tungt. The Blue Accordingly med NP Lonesome aka Peter O Ekberg. Tretton egna låtar. En ren njutning!
Jag tar för givet att ni redan lyssnat på den. Och har ni inte det finns den både på Spotify, och iTunes om ni vill ladda ner den. Jag vågar påstå att detta är den viktigaste plattan som släppts i år. För den som älskar modern, fräck, bluesbaserad, skitig, skrämmande, upplyftande rockmusik är den ett måste. Här finns allt. Sällan har en sångplatta varit så fullspäckad med underbara gitarrinslag, stökiga riff, och spretiga solon. Helt underbart! Jag har inte njutit av en platta så fullt ut, sedan jag hörde Jeff Becks insatser på Amused To Deathmed Roger Waters. Fast Peter O Ekberg gör nästan allt på egen hand – jag är djupt imponerad. Mina personliga favoriter: ovanstående instrumentallåt, Blue Me X, och So Happy For You. Ja, och så alla de andra låtarna förstås…
Efter Musikermagasinets nedläggning i februari i år kändes det som att det uppstod ett stort hål i min tillvaro – kanske även hos många av MM:s trogna läsare.
För att i viss mån råda bot på detta har jag beslutat mig för att lägga upp ett antal tester på den här hemsidan i fortsättningen. Förhoppningsvis ska det kunna lätta upp den grå vardagen för fler än mig.
Jag ska även försöka var lite mer flitig med att lägga upp små YouTube-filmer på sånt jag finner intressant. Det kommer också finnas kortare tips på pluggar eller instrument som jag tycker sticker ut på ett eller annat sätt. Det kan röra sig om extra prisvärda produkter – eller sånt jag helt enkelt bara tycker är väldigt bra. Sånt som jag, med mina 35 års erfarenheter av hård- och mjukvarutestande, även tror kan intressera några av er som av en eller annan anledning lyckats hitta hit.
Det ”goda nya året” som vi alla önskat varann började kanske inte så där putslustigt. Krigen runt om i världen pågår med oförändrad frenesi. Människans grymhet är synbarligen oändlig – liksom dess dumhet, om ni frågar Einstein. Vi hjälps åt att förinta den enda beboeliga planet vi känner till, och vi låter oss ledas av politiker som är totalt oförmögna att ta de viktiga men obekväma beslut som krävs för att vända den här trenden.
Som en liten fyrbåk i detta hav av jämmer och elände har Musikermagasinet stuckit upp – i alla fall för oss som ser musiken som en helande och enande kraft. Musik är ju ett språk som man kan förstå i alla jordens länder, oavsett vilket talat språk man annars använder.
Churchill lär ha sagt något i stil med: Om vi inte kan försvara oss för att bevara konsten och kulturen (dit ju musiken hör i allra högsta grad) vad har vi då att kämpa för?
Han lär även ha sagt: ”Det skulle innebära en genomgripande politisk reform om det sunda förnuftet kunde breda ut sig lika snabbt som enfalden.”
Det är kanske det paradigmskiftet som vi alla väntat på.
Det låter kanske lite förmätet att jämföra sig med en sådan gigant som Sir Winston, men för oss som jobbat med den här tidningen, som funnits i en eller annan form ända sedan slutet av 70-talet, har den haft en enorm betydelse. Av all uppskattning vi fått från våra läsare under åren att döma, tror jag att vi, åtminstone en och annan gång, varit ganska rätt ute.
Allting har dock en ände, och det gäller tyvärr även för oss som gör tidningar.
Vi har precis färdigställt det allra sista numret av MM. Själv har jag skrivit för tidningen i över 35 år, och flera av mina kollegor har kämpat nästan lika länge. Vår ansvarige utgivare, och grundaren av tidningen, Björn Hansen, har förstås kämpat längst av dem alla. Men nu är det slut.
Nästan alla annonsörer har på senaste tiden svikit oss – det finns undantag; tack till Toontrack, EBS, Lundgren Pickups och några till! Jag vill inte låta bitter, men det känns som att många företag tror att den glättade yta, som representeras av så kallade influencers, som enbart vistas i en helt digital värld, har större betydelse och kan ge musiker mer än vad väl underbyggda hands-on tester från aktiva musikerkollegor kan göra.
Hela musikindustrin har det förstås tufft, men utan annonsintäkter går det inte att göra en tidning. Om man samtidigt motarbetas av krafter som inte värderar kultur särskilt högt blir det riktigt tufft.
Allt detta blev slutet på Musikermagasinets mer än 30-åriga historia.
Så visst, det nya året hade verkligen kunnat börja bättre.
Jag hittade för en tid sedan ett gäng ”låtar”, mestadels helt instrumentala, som har använts i ett tidigare liv där jag skapade en hel del musik för reklamfilmer, företagspresentationer, och liknande. Just den här snutten var inte så lite inspirerad av gamla instrumentallåtar, som jag minns dem från 60-talet, låtar framförda av orkestrar som John Barry Seven plus 4, och framför allt gitarrgrupper som the Shadows, the Ventures, och till och med svenska the Shanes. Den här låten är en hyllning till alla dessa grupper.
Så här karakteriserade jag låten när den lades upp på SoundCloud: En riktig gammal instrumental historia, som jag hittade på en bortglömd kassett. Tycker själv den är riktigt bra, lite: ”Hank B Marvin goes totally off his cruches”. Kan väl stämma rätt bra?
Allt spelades in på min dåvarande topputrustning bestående av en Teac Portastudio (Tascam 244), en Roland TR-707 (Rhythm Composer) och 727 (slagverksvarianten), och några syntar. Alla analoga spår mixades till tre spår på Portan, och det fjärde spåret användes som synkspår för att styra en Yamaha QX-5 hårdvarusequencer. Den skötte alla syntarna. Just i det här spåret hör man speciellt en Yamaha TX-802 med en preset, Whap Attack, som jag var väldigt förtjust i. Gitarren kördes igenom en Zoom-pedal (2002) innan den gick in i Portan.
Efter att ha hört Fleetwood Macs egen live-version av Albatross (från en BBC-inspelning) har jag ändå fattat mod till mig och kan publicera den version av låten som vi i gruppen the Nazz spelade. På den inspelning jag hört med Fleetwood Mac medverkar tre gitarrister. När vi spelade Albatross fick vi nöja oss med en enda gitarrist. Vi körde alltså låten på trio, mot originalets fem man. Betänkt detta. Inspelningen är gjord på en enkel rullbandspelare vid en spelning i Hedemora (Tack, George Nordin!), och året var med en viss sannolikhet 1969. Sättningen var nog med lika stor sannolikhet inte den som är på bilden. Troligtvis är det Herbert Bodinger som spelar bas och Tommy Löwbäck som hanterar trummorna. Gitarristen är dock med hundraprocentig säkerhet, yours truly. Gitarren var en ES-345 från mitten av 60-talet, som jag har saknat i 50 år vid det här laget. Ack, ja…
Ibland kan man få ”feeling” när man testar nån ny hård- eller mjukvara. Detta gällde i allra högsta grad när jag fick en liten burk från DSM & Humboldt Electronics på testbänken. Simplifier stod det på kartongen. Och extra lätt var det att få välljud ur den. Raskt kopplades den in i min lilla hemstudioanläggning. Två XLR-kontaktförsedda mickkablar kopplades direkt till mitt anspråkslösa ljudkort, och ljuv musik uppstod. Resultatet kan ni avnjuta här nedan. Alla gitarrer har gått direkt igenom Simplifier. Trummisen kommer från norrländska Tonträsk och basisten likaså. Nej, nu skojade jag allt till det. Toontrack heter ju företaget som levererar mjukvara, så till och med en enkel strängbändare som undertecknad kan få det att svänga. Håll till godo!
Peter Green har lämnat oss, och saknaden är stor. På sätt och viss är det dock en saknad och en sorg med inbyggd fördröjning. För mig som gitarrist betydde han i stort sett allt när jag började spela. Han hade tonen, det känsliga vibratot, den utsökta fraseringen, sången, låtskrivandet, och han var dessutom en ytterst habil munspelare. Sämre förebilder kunde man ha.
Peter Green med basisten John McVie, och en oerhört välklingande Gibson Les Paul.
Jag hörde honom för första gången när Mayall’s Bluesbreakers precis släppt plattan A Hard Roaddär han efterträdde ”guden” Eric Slowhand Clapton. Green hade spelat i flera band före detta, bland annat i en konstellation av Shotgun Express där en ung Rod Stewart stod för sånginsatserna. I gruppen fanns även Mick Fleetwood på trummor.
Clapton hade dragit till Grekland för ett semester-gig, och Mayall stod plötsligt utan gitarrist. Green lyckades tjata till sig platsen för några gig, men fick sedan vackert stiga åt sidan, när Slowhand behagade komma tillbaka. Några månader senare hoppade Clapton av Bluesbreakers för gott för att bilda Cream, och då fick Green platsen som ordinarie strängbändare. Med Mayall spelade Green och Bluesbreakers in albumet A Hard Road, några singlar, en EP-skiva med Paul Butterfield på munspel, ett album med Eddie Boyd, samt några andra lösryckta spår.
Bluesbreakers-LP:n ”A Hard Road” blev genombrottet för Peter Green.
Men ganska snart blev det dags även för Green att dra vidare. John Mayall hade bjudit på några studiotimmar där Green, John McVie och Mick Fleetwood från dåvarande Bluesbreakers tilläts spela in några egna låtar. Green blev så tänd på tanken att han försökte värva McVie och Fleetwood till ett eget band. Trummisen som mer eller mindre redan fått sparken från Mayall’s Bluesbreakers nappade genast på idén, men John McVie var tveksam till att släppa ett stadigt jobb för att ge sig ut på helt osäkra vatten. Basisten Bob Brunning fick istället hoppa in. Han spelade på deras första konserter, och han spelar också på ”Long Grey Mare” på första plattan. Men sen insåg förstås John McVie att den nya gruppen kunde bli riktigt stor, och hoppade på Fleetwood Mac-tåget.
Det första självbetitlade albumet med Fleetwood Mac.
Vid den tiden spelade undertecknad i ett bluesband, som spelade en hel del covermaterial från amerikanska svarta musikanter, men vi lyssnade förstås väldigt mycket även på de samtida engelska banden, och där hittade vi material som både vi och publiken älskade. Först många år senare gick det upp för mig att jag hade spelat i ett Peter Green Tribute-band. Vi hade massor av hans alster på repertoaren. Naturligtvis körde vi vår egen version av ”Albatross” – på trio. Det var inte så lätt att göra alla gitarrstämmorna på egen hand, men man var ju ung och envis…
Tidiga låtar som ”The Same Way” och ”Another Kinda Love” från A Hard Road blandades med låtar från det första Fleetwood Mac-albumet som ”Looking For Somebody”, ”I Loved Another Woman”, ”Merry Go Round”, ”Long Grey Mare”. Dock hade vi enbart en låt, ”Stop Messing Around”, från den, kanske något svagare, andraplattan, Mister Wonderful. Där märktes det, trots fina blås- och keyboardinsatser från andra musiker, att Green behövde en mer jämbördig musikant vid sin sida, någon som kunde bidra till låtskrivandet på ett mer positivt sätt än Spencer. Det var dags att släppa in den unge gitarristen Danny Kirwan. Med Kirwan fick Green den låtskrivarkompis han behövde, och tillsammans – framför allt live – var de ett oslagbart radarpar, som bytte idéer i de mest fantasifulla gitarrdueller man kan tänka sig. Och Green hade aldrig något problem med att dela rampljuset med den yngre, och extremt lovande Kirwan. Det låg liksom inte för honom. Redan på de två första plattorna med Fleetwood Mac visade Green vilken generös och storsint person han var. Den unge Jeremy Spencer tilläts verkligen breda ut sig med sina Elmore James-pastischer, speciellt på det anda albumet, där i stort sett varannan låt börjar med samma slide-riff. Och även gruppnamnet Fleetwood Mac var Greens idé – andra la till Peter Green’s framför namnet, för att han var ett så starkt affischnamn. Green sa vid en intervju att han tyckte att Fleetwood Mac var ett bra namn som John och Mick kunde använda sig av ifall/när han själv slutade i gruppen.
Greens gitarrspel var redan från början oerhört moget. Framför allt instrumentallåten ”The Supernatural” från A Hard Road visar på ett osedvanligt lyriskt och melodiöst spel. Där Claptons stil var tämligen rå och kraftfull, var Greens mer känslig och tillbakadragen – och vilken ton han hade! Mycket av den tonen satt förstås i fingrarna – han hade redan här ett utsökt, känsligt fingervibrato – men en del av hans speciella ton kom också från hans ’59 Les Paul, som enligt sägnen varit inne på gitarrverkstad och där råkat få en av sina mikar fasvända vad beträffar magnetens polaritet. Det gjorde att mittläget på mickomkopplaren lät väldigt speciellt: lite vekare än hos en vanlig Les Paul.
Peter Greens Gibson Les Paul från 1959. Ett legendariskt instrument som Green sålde till Gary Moore för 100 Pund, och som nu ägs av gitarristen Kirk Hemmet i Metallica. Han lär ha betalat betydligt mer än 100 Pund för den.
Peter Greens ton och fingervibrato påminde mycket om det som man hör på plattor med B.B. King. King sa själv att den ende vite blues-gitarristen han var riktigt rädd för var Peter Green (”He has the sweetest tone I ever heard; he was the only one who gave me the cold sweats.”). Ett synnerligen gott betyg från en musiker som visste vad han talade om. Och Jimmy Page från Led Zeppelin lär ha sagt ”Peter var den bästa av oss alla – den bästa gitarristen, den bästa sångaren och den bästa låtskrivaren”.
Vill ni få allt detta bekräftat ska ni lyssna på albumet Then Play On, det sista som Green spelade in innan han lämnade Fleetwood Mac, mitt under en turné, efter att bland annat ha fått i sig alltför mycket LSD.
Den plattan släpps i en ommastrad version i september i år – och där hittar vi underbara alster som ”Closing My Eyes”, ”Oh, Well”, ”Like Crying” och den oerhört sorgsna ”Before The Beginning”. På singelsidan har vi fantastiska låtar som ”Black Magic Woman”, Little Willy Johns ”Need Your Love so Bad”, instrumentallåten och listettan ”Albatross”, samt det kanske bästa av alla Greens alster ”Man Of The World”.
Efter LSD-partyt i Tyskland 1970 blev Green aldrig densamme. Han sålde sin Les Paul till Gary Moore för 100 pund, och vägrade ta emot fler ”smutsiga” royaltycheckar från sin manager. Redan samma år släppte Green dock sin första soloplatta, The End of The Game, som bestod av oändligt långa jam i studion. Redan där förstod vi också att vi hade förlorat honom. Han hade gett sig av på en resa utan returbiljett, och han skulle aldrig återvända till sitt forna jag.
Efter den plattan dröjde det åtta år innan något nytt dök upp. Tyvärr var det då enbart namnet man kände igen. Till sin assistans hade Green en handfull studiomusiker, och de gitarrsolon som hördes spelades inte av honom själv, utan av Snowy White. In the Skies, som plattan heter, följdes av ytterligare en handfull plattor, som saknar värde för Peter Green-fans, eftersom man inte hör något av Greens klassiska gitarrspel på dessa inspelningar. Inte heller låtarna håller någon högre kvalitet. De sista åren spelade Green åter i ett band, men efter år av elchocker var han inte längre i närheten av sin forna storhet som gitarrist.
Vi får nöja oss med de inspelningar som finns kvar från 60-, och början av 70-talet. För mig (och många andra) var han den bäste av alla bluesgitarrister. Oavsett vilken genre han spelade, lyckades han alltid färga sitt spel med de blåaste av toner.
Fleetwood Mac i den ultimata sättningen, som den såg ut vid tiden för inspelningen av albumet ”Then Play On”. Från vänster John McVie, den 18-årige Danny Kirwan, Peter Green, Jeremy Spencer, och Mick Fleetwood.
”I could tell you about my life, and keep you amused I’m sure. About all the times I cried, and how I don’t want to be sad anymore.”
Nu får du vila, Peter Allen Greenbaum. Vi saknar dig outsägligt mycket!
Det finns tillfällen då man märker att en utvecklares/tillverkares sätt att tänka inte riktigt överensstämmer med ens egna tankegångar. Tillverkaren har idéer som på papperet, och kanske även för många användare, ser ut att fungera alldeles utmärkt, men när man överför de här idéerna i praktiken visar det sig att det finns en del luckor i resonemanget, eller i varje fall delar där man inte tänkt igenom det hela fullt ut. Det är helt enkelt detaljer som skaver. Varför gjorde man si, när man kunde gjort så? De här produkterna kan vara hur framgångsrika som helst, men för mig själv som användare och/eller testare kan det, på det personliga planet, vara svårt att riktigt gilla dem. Det tar emot på nåt vis. Ibland kan det vara svårt att riktigt sätta fingret på vad det är som känns fel. Andra gånger är det bara så solklart.
Sen kan det ju också vara på helt motsatt sätt. Världen och hans svärmor är tämligen likgiltiga inför en produkt, men man känner ändå på något sätt en värme och en sympati för den stackars missförstådda produkten.
”Va fan, den låter ju faktiskt riktigt bra, speciellt i ett sammanhang. Kanske inte i isolering, men i en mix fungerar den helt perfekt. Varför har inte folk insett att det här är en toppengrej, för en tämligen liten penning?”
Det handlar en hel del om magkänsla, intuition, eller vad man nu vill kalla det. Det är klart att vi testare lägger en hel del vikt vid specar, hur det låter, användarvänlighet, och liknande fullt påtagliga egenskaper, men ofta är det minst lika viktigt hur det känns i magtrakten. Ju äldre man blir i gamet – själv har jag hunnit testa hård-, och mjukvara i över trettio år, åt flera olika magasin – desto större betydelse tycks den där magkänslan ha när man bedömer en produkt. Jag inbillar mig att en mordutredare som har hållit på och förhört vittnen ett antal år känner ungefär samma sak. Intuitionen är helt enkelt livsviktig för artens överlevnad. Man ska akta sig för ormar och giftiga spindlar. Och som testare måste man helt enkelt även ta med den känslan i bedömningen av en produkt.
Nu låter det här som ett försvarstal för alla märklig omdömen jag fällt om en produkt genom åren – och det kanske det är – men framför allt vill jag att ni själva tar med den här aspekten när ni gör en bedömning. Känslan är sååå viktig. Speciellt gäller det hårdvara, och vad kan väl vara hårdare än en elgitarr. Känns den inte riktigt rätt i handen när du provar ett instrument, kommer den aldrig bli den vän och livskamrat du letade efter. Precis därför har jag väldigt svårt att förstå hur folk kan beställa en elgitarr på nätet, utan att kunna känna på den innan, bara för att man inbillar sig att den är några futtiga hundralappar billigare – vilket den ofta inte heller visa sig vara i slutänden. Men nu har vi spårat ur fullständigt. Över till dagens testobjekt…
